Jag är arg. Som en liten gråvarg. 
Jag är arg på allt som är orättvist.
Jag är arg på allt som är fel.
Jag är arg på allt som är som det inte borde få vara.
Jag är arg på alla som tror att man löser problem genom att snacka skit.
Jag är arg på alla som vägrar vara raka.
Jag är arg på alla som är för fega för att säga vad de tycker.
Jag är arg på alla som tycker så jävla mycket utan att göra något.
Jag är arg på alla som är likgiltiga.

Jag är arg på alla som krossar hjärtan.
Jag är arg på alla som beter sig som svin och är stolta över det.
Jag är arg på alla som spottar och trampar på andra.
Jag är arg på alla som bara slänger saker omkring sig.
Jag är arg på alla som ser någon som är söndrig och bara går förbi.
Jag är arg på alla som inte gör något åt det de är arga över.

Jag är på mig själv, för att jag ibland är som dem.

/clara 

Sett på film och pratat och massa Raw comdey club-avsnitt under min övernattning hos min kära Jennie.

När jag åkte till henne fick jag stå inne i en stadsbuss tills den skulle åka och min buss skulle komma. Han förbättrar alla busschaufförers rykte avsevärt! Det var riktigt kallt och riktigt regnigt så jag blev alldeles glad över denna vänlighet.

Tänk att det finns vänliga människor. Det är nog det bästa som finns! Vad vore vi utan busschaufförer? De är hjältar. Ibland blir de bittra och sura och irriterade och det är kanske för att de inte får någonting i gengäld (utom pengar, men de kanske inte får särskilt mycket av det heller?) och det är ju bara människor de också. Even heroes have the right to bleed.

Be good

//Klara

I skolan i dag diskuterade vi våra egna utseenden. Lite så där klishéartat tjejigt. Vi kollade i modetidningar och sa saker i stil med "sån mage vill jag ha." eller "såna ögon.". Jag kan ju personligen säga att jag sa något liknande vid varje ny sida, det finns helt enkelt mycket jag skulle vilja ändra på. Men när sen frågan om vad jag egentligen var nöjd med tog det stopp. Då sinade fantasin och hjärnkanalen var tömd. Till sist kom jag på att mina höftben nog är helt okej, men det var efter lång tvekan. Det fick mig att inse hur mycket jag är missnöjd med, saker som jag lär få vara missnöjd med hela livet. Tro mig, det är ingen falsk blygsamhet. Det mesta av mig själv är saker som jag kan må riktigt dåligt av och verkligen nojja över. Det är rent överjävligt faktiskt.
Jag skulle ju kunna ändra på mig själv. Bröstförstoring, fettsugning, försöka skratta mer normalt, operera bort mina födelsemärken. Men i slutändan, skulle jag verkligen bli mer nöjd? Om jag själv går in och börjar ändra, är inte det bara ett slutgiltigt bevis på att det inte fanns något att tycka om med mig? Och om jag byter ut allt, är jag fortfarande jag? Så i jul önskar jag mig-förutom strumpbyxor och påfågelöronhängen- en riktigt stor låda med självförtroende. Gärna inslaget i ett fint rosa papper. 

Fast det lär ju inte hända.

/en något nedstämd och vilsen clara 

Den här är helt underbart hjärtbristande fin. Den handlar om massor av saker som jag tänkt på så många gånger.
Om hur människor så gärna tar avstånd från någon som man upplever annorlunda och kanske till och med svagare än sig själv. Men om man faktiskt kommer lite närmare kan man se att de människorna kanske delvis är likare oss än vad vi tror. Av erfarenhet kan jag säga att de oftast också är ännu starkare än många som anses mer "normala".
Det är så lätt att backa undan. Gör inte det. Du kommer missa så mycket fantastiskt.
Låt aldrig någon bli utstött för att de inte är som du. Närma dig det med nyfikenhet för hur andra personers liv ser ut. 
Kom närmre, helt enkelt.

/clara 

Som ni kanske har märkt har allas våran Klara ändrat lite på bloggen. Hon skulle fixa några småsaker men det blev inte riktigt som tänkt och bloggläsarna har inte jublat. Men hon hade en hel del bra idéer och jag ska försöka fixa ihop riktig bra mix av gammalt och nytt och så får vi hoppas att det blir schnyggt. Men allt sånt får vänta tills jag är färdigpluggad inför kemiprovet på torsdag. Jag bävar inför det och hoppas nästan att det ska bli inställt. Efter superdåliga reultat på två fysikprov är min pluggmotivation inte på topp.

Men och andra sidan händer massa andra underbara saker på torsdag! Jag ska få träffa två av mina finaste, underbaraste, oerhört saknade(Issa har jag inte träffat på säkert en månad och mer därtill) och bästa vänner. Något som verkligen kan behövas efter förra veckans askasshet.

Känner att jag inte är helt så där... fokuserad. Jag har för mig att jag hade en svinbra idé om vad jag skulle skriva. Men så kom allt annat i vägen. Kan ju i alla fall berätta att jag skriver en grej på svenskan som kan hamna här som en liten julsaga om den blir lyckad.

Hugggggsssssss

/clarabello 

Idag hände det igen! Han där uppe svarade mitt rop på hjälp. Han återuppväckte min mobil från de döda genom mig. Kvällen innan bad jag innerligt att han skulle hjälpa mig så den fungerade igen. Undrens tid är inte förbi.

Today it happened again! The guy Somewhere Above answered my call for help. He revived my smartphone through me. The night before I begged him indeed to help me and to make it work again. Miracles still happen!

//KLARA

Can you dance like a hippogriff? Nanananananananana!