Jens blå BMW rullade upp invid den röda Volvon och så fort han klev ur öppnades ytterdörren och hans treåroga dotter Lisa kom utspringande med Ang-Ang i famnen. Ang-Ang var en gul gose-anka han köpt till henne när han varit borta länge på affärsresa. Kanske var det när han hade en affär med Emily, eller om det var med Shana. Han kom inte ihåg. Ingen av de kvinnorna betydde någonting för honom. Det var Veronica och barnen han hade med henne som betydde något. 

"Hej, gumman. Min pärla, vad jag har saknat dig! Vad har du hittat på idag då? Har du lekt med Ang-Ang?"

Hon nickade och log sitt docksöta leende. De gyllene lockarna föll fritt i pannan och hon räckte honom ankan.

"Får jag den? Tack."

"Ang-ang längtar efter pappa."

"Jasså, pappa har längtat efter Ang-Ang också. Här får du tillbaka honom."

"Det är en tjej-anka!"

"Åh så dumt av mig, såklart det är."

Ibland var Ang-Ang en tjej och ibland en kille. Man visste aldrig. 

"Var har du mamma?"

"Jobbar."

"Ah, såklart."

De gick in tillsammans hand i hand och möttes av hans femtonåriga dotter Thea. Hon såg sur ut som vanligt. Han räckte henne ett kuvert med pengar. Hon tog det, kramade honom snabbt och gick sedan ut genom dörren. Han tyckte om Thea, men hon var väldigt svår att förstå sig på. Som alla andra kvinnor. Därför var det en väldig lättnad när det tredje barnet, tio-åriga Lukas kom ut i hallen klädd i full hockey-rustning och ville att de skulle spela bandy på gatan.

(Av: Klara)

Simon och ekarna är en väldigt bra och fin film. Bill Skarsgård visar att han kan agera måga olika sorters karaktärer. Jämför honom när han är med i I rymden finns inga känslor där han också är bra. Men min åsikt är att man inte är en bra skådespelare förrän man gör alla roller väldigt olika och visar mångsidighet. Och det gör han. Och så hade den bra teman. Och så var det fina bilder, ljuv musik, många olika känslor. Och resurserna. Det var verkligen 40-talet, inte bara framkrystade scener och kostymer. Så heter en person Klara! Ett stort plus. Man får väl ta och läsa boken sen någon gång. Men det får vänta.

//Klara

Hejsan gott folk!

I morgon publiceras del 3 av min och Claras skrivstafett så det får ni gärna hålla utkik efter. 

Idag funderade jag på att ta mig in till stan för att köpa smink, men kom på att jag måste vila bort mitt halsont så jag kan jobba nästa vecka och vara återställd. Jag vill verkligen bli av med mitt halsont nu efter att ha haft det i en vecka..

Men:

Det positiva idag är att jag och mamma och pappa ska gå på bio och se Simon och ekarna tänkte vi. Wiih!

Men 2:

Jag är trött och känslorna svajar och jag har pms. Lite uppriktighet får vi ju ta med i bloggandet så det inte blir för ytligt.

Peace

Klara

Bara för att jag nyss rättade till grammatikfelet i mitt förra inlägg och hindrade er från att kunna använda det här mot mig kan jag nu visa det för er.

/clara   

Kanske gav han bort dem till sin mamma i julklapp? Fast tanken på att Galgen skulle ha en mamma var bisarr. En mamma hade han ju, Jens hade faktiskt rätt bra koll på vad som krävdes för att ett barn skulle bli till. Men om det hade funnits människor hade fötts fram ur tomma intet hade Galgen varit en av dem. Ingen visste var han kom från, ingen visste vart han gick, bara att han alltid fanns tillgänglig på telefon, redo att utföra jobben ingen annan ville.
Nog visste Jens hur barn blev till, han hade massor, han hade bara träffat tre av dem. Men till sitt försvar träffade han de faktiskt hela tiden. Tre stycken fina barn som satt hemma och väntade på honom just nu, helt ovetande om bilolyckan, blodiga knappar och mystiska mord.

/clara 

 
rätt tuffa grejer ändå. 

/claraaa 

/claraaaa

Det är många brudar som klagar på att boysen bara bryr sig om the looks(kör igång direkt med lite svengelska, för jag är in that mood idag). MEN, mina kära vänner, visst är vi alla ganska utseendefixerade? Kanske inte när det kommer till att välja partner för då slängs alla krav du har(killen ska vara längre än tjejen, han måste lukta gott, hon måste ha välplockade ögonbryn) hårt i väggen. Men när det kommer till människor vi inte känner förälskar vi oss väl oftast i de vi tycker är snygga? Och det är väl naturligt, om man inte kan döma någon för deras insida får man gå på faktorer som frisyr, leende, charm och andra lite mer ytliga grejjor.
Så kom inte och klaga på att killar bara bryr sig om utseende, för ingen bryr sig bara om utseendet men alla bryr sig lite, oavsett om vi vill det eller inte.

Ett litet exempel är de superpopulära gossebarnen i One Direction, det brittiska pojkbandet från x-factor. Jag blev medveten om deras existens när jag var inne på weheartit.com, där var femte bild är på dem. Och det finns till och med bilder med texter som "What would my life be without them? Nothing.", "Is it possible to marry all of them?" och andra smågulliga budskap om hur mycket bandet betyder för folk. Nyfiken som jag är youtubear jag det direkt och finner att de har gjort... en låt.

Jag säger inget om den låten, min musiksmak har inget med detta att göra. Men en låt känns kanske inte som att du kan avgöra om ditt liv helt och hållet beror på det där nybildade bandets existens? Och så går jag in och checkar videon. Självfallet är varenda en av killarna som klippta ur en MQ-reklam för yngre peeps. De är praktiskt taget gjorda av sockervadd.
Jag säger inte att det är så, men det kan vara en bidragande faktor till att de blivit så omåttligt populära, am I right?

/clara

P.S Sen jag kollade youtube har de gjort några fler låtar, men de där budskapen skrevs när det fortfarande bara fanns en. D.S

P.S igen. Det här är inte något inlägg som är menat för att skälla ut ytliga människor, utan de så påstår att de inte är ytliga, fast alla andra är det. Jag är superytlig när det kommer till celebreties. Jag sitter och dreglar över Chuck Bass hela tiden liksom. D.S

Och psssssst. Alla fans till One Direction, hata inte mig. Jag tycker att bandet verkar vara superduktiga ambitiösa boys och sånt gillar jag. Men det här var une example. Hoppas ni kan ta det med en nypa salt!